Hostande varg
Var ute med liten varg i morse och mot slutet av promenaden började han hosta. Konstigt. Det fortsatte efter vi kommit in och lät otäckt, så jag ringde veterinären för att kolla om jag borde åka in. Jag var lite orolig för att det skulle ha med hjärtat att göra, men veterinären trodde inte att det var sådan hosta. Snarare kan han ha fått en släng av annan hosta. Han är vaccinerad mot kennelhosta, men det finns ju olika typer av det. Ja, jag får avvakta och se. Lite lättad är jag just nu iaf :-)
Nu ligger han och sover tillsammans med husse som har huvudvärk. Husse tycker att det är orättvist att han, som bara drack ett glas vin och en öl igår, ska ha sån blixtrande huvudvärk... Jo, det kan ju vara trist, men det blir ju bättre frampå eftermiddagen. Eller kvällen!
Idag är det festival igen! Kul!! OCH OS! OCh mys! Ska äta cajunmarinerad fläskfilé, med ugnsrostade rotfrukter och bearnaisesås. Och vitlöksbröd! MUMS!!
Tänk..
Ibland funderar jag faktiskt på att börja träna... Kanske på Friskis... Men så kommer den konstiga känslan från förr ... att jag inte skulle hänga med. Fast jag tror ju att hela den taskiga kroppen skulle må väldigt bra av det. Tänk om jag ramlar, är klumpig (som vanligt) och bara gör bort mig... liksom MER än vanligt... Hmm. Tål att tänkas på.
Jag drar mig till minnes när jag senast tränade på F&S. Det var våren 1995. Då fanns det ngt pass som benämndes som Lättpass eller något sådant. Lätt... MY ASS!!! NO way... Det var fullt tillräckligt haha. Gick tillsammans med fina Christina. Och efter passet skulle man slappna av i stillhet... De satte på Bachs Air och AAAALLA slappnade av såå fint. Alla? Nix pix... Inom mig bubblade skrattet... När jag var liten gick det ett program på TV som hetter Beppes godnattstund. Ja, det har gått i repris åtskilliga gånger, så ni som läser MÅSTE ha sett det!!! Det var iaf Bachs underbara stycke som de spelade... I vilket fall så fanns det en docka där som hette Sigrid... Hon satt på en potta och i slutet av varje avsnitt ropade hon "fäääääääääääärdiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiig" med mjuk len, men ändå uppfordrande röst...
Det var helt mörkt i lokalen. När vi då låg där och... slappnade av (yeah right), så hasade jag mig sakta saaakta närmare Christina, tills jag var riktigt nära... Och DÅ viskade jag heeelt oskyldigt i hennes öra MITT UNDER musikstycket "fääääääääääääääääääärdiiiiiiiiiiiiiiiiiiig"... Snabbt ålade jag mig tillbaka igen till mig plats och låg heeeelt oskyldigt och "slappnade av"... Allt medan Christina skakade av återhållet skratt... Men jag känner henne... Det gick ju bara inte. Hennes kvillrande härliga skratt ekade ut över den i övrigt tysta lokalen.
Jag hörde folk röra sig, en del föll in i det underbara garvet... Men jaaag... Jag låg heeeeelt tyst på min plats... Ljuset tändes och C skrattade fortfarande - högröd i ansiktet... Hon gick rakryggad (och asgarvande) ut i omklädningsrummet. Såg inte åt något håll. Jag sa ingenting... I bilen sa hon bara "No comments"
Då brast det för mig... Bara skrattade och skrattade hela vägen hem!!! Ja, det var en härlig kväll...
Tror kanske inte det är ngn idé att visa sig på F&S igen... Fnis...
Massa GUUUUULD!!
Men här är jag igen! Sitter i soffan och ser på OS. Såå underbara dagar det varit, eller rättare sagt kvällar! Och så kul att se lite snö!! DEEEET finns ju bara på TV :-D
Många guld har det blivit och visst har "vi" chansen till fler! Och.. ja ni som känner mig gissar nog hur mina ben ser ut... Många blåmärken blir det, men man SKA faktiskt engagera sig!! Fniss... Fast kanske jag ibland lever mig in liite för mycket ... Härom kvällen råkade jag staka med armarna (JO jag försökte låta bli...!!) så maken höll på att få blåmärken, jag krafsade glatt med fötterna så jag inte skulle falla i de vassa kurvor som finns i skidspåren i Vancouver, jag har tacklats mot sarg, åkt puckelpist och backhoppning!! OCh då är det EGENTLIGEN jättedumt att det står ett soffbord som man kan slå sig på...
Haha... Únder sommarhalvåret hoppar jag höjdhopp, kickar fotboll och ibland boxas jag... Till en del andras förtvivlan... Det konstiga är att jag försöker låta bli. Har nog provat det mesta. Sitta på händerna, sitta på fötterna... Men det hjälper ju bara en stund ...
Av dessa anledningar så har även JAG tagit guld!! Har varit HÖGST delaktig i Sveriges framgångar. Tyvärr har jag uppenbarligen varit för dålig på att spela hockey...
Nu kom det en liten nytrimmad varg gående... Han och jag ska kolla in Anja Pärsons andraåk i storslalom. Vi tror tyvärr inte att chansen är så stor att vi tar medalj där, men alltid kul att titta!
Vi hörs!
En dag...
Idag är ju inget undantag, men jag stannade upp och tänkte lite. Efter att ha skojat lite på FB kikade jag uppdateringar... Och där ligger nu en ny kommentar från min fina kollega. Hon har hittat en fjäder i biblioteket, funderar på om det är en liten ängel som varit där. Sedan står det att det imorgon är 6 år sedan hennes lille son somnade in i hennes armar... Blev lite tårögd och kommer ihåg dagen vi fick reda på vad som hänt. Det känns inte så längesedan... Ibland behöver man stanna till... i en rusande stressig tillvaro. Fan, vad bra man har det egentligen... Och vad lycklig man ska vara... (Jo, DET är jag, även om det varit lite jobbigheter ibland...)
Jag är så glad för livet och allt det ger.
Kramar till alla
En ängel??
Min lilla älskade varg har nu börjat på sitt nya hunddagis. Det innebär - förutom en massa härlig stimulans för liten varg - att hans matte måste åka lite extra krångligt under en period tills snön är borta eller det finns en gångbana att gå på igen :-)
Ibland får tillvaron dock en fantastisk guldkant. Som idag. Åkte bussen från jobbet i Trollhättan, vidare till dagiset på Lillesjö, hämtar varg och går glatt nedåt stora otäcka vägen igen för att ta bussen hem igen. Vad händer då?? Jo, bussen kör rakt förbi mig. Detta händer i dagsljus och jag har en stor röd jacka på mig där jag står på busshållplatsen. Är chauffören blind? Drogad? Eller helt enkelt dum?? Och, jo, han SKULLE stanna på den platsen vid den tiden.
Sakta svärande börjar jag och förvånad varg gå tillbaka på 172an. Tänker att det blir nog bra att vänta på dagiset den timma det tar innan nästa buss kommer. Men situationen förändras nu till det sämre och det hela känns ohållbart. Lastbilar kör vrålande förbi och personbilar som passerar i hög fart. Känns väldigt obehagligt och säger till liten Bobby att hoppa upp på den höga snövallen vid sidan av vägen. Till slut blir även jag tvungen att hoppa upp dit för att känna mig någorlunda säker. Känner mig liten, kall och lite ynklig och funderar vilt på olika möjligheter att ta mig därifrån. Till slut blir det en lucka mellan några bilar. Tillräckligt för att jag ska kunna ta mig över vägen - livrädd.
Då hör jag en röst som ropar på mig, och nej ni behöver inte ringa efter hjälp - jag är inte helt tokig... En kvinna har stannat sin bil på andra sidan vägen och ropar på mig att jag genast ska komma dit. Hon undrar vad i hela världen "en sådan liten person med en liten tillhörande hund" gör upp på en snövall så här på kvällskvisten, och vet jag inte att det här är en farlig väg?! Jotack... Är medveten om det nu...
Vet ni vad denna kvinna för Dalsland gör??!! Hon kör hem mig! Vill inte ha någonting för besväret. För jag ser snäll ut och hunden är så fin. Och DET stämmer ju :-)
Hon passade på att ringa sin man så han fick reda på att hon inte hamnat i diket och rattade tillbaka till Ödskölt (TROR jag det
