It's a little bit funny...
Jo, känslan inne i mig blir skum när jag på Facebook ser att mamman till en av min sons värsta plågoandar, som sedan tre år och ett halvt år tillbaka förstört delar av min sons liv med sina hot, kommenterar på samma vän som jag.
Obehag flyger genom min kropp, vreden stiger. Känslor jag inte egentligen vill veta av tar sig upp till ytan. Dumt kan man tycka... Det är väl inte mammans fel kan man tänka. Nej, kanske inte, men genom vissa uttalanden som denna människa gjort så undrar jag ibland... Är jag orättvis? Hård i min bedömning? Nej, jag tror ärligt talat inte det. Får bara hoppas att hennes yngre barn skärper sig och inte blir som storebror. Hoppas att mamman inte väljer att blunda. Igen.
Ha en bra kväll!
Kommentarer
Postat av: FrkU
Det är inte så märkligt att man känner så. Hade och har känt likadant.
Man är sig själv närmast och eftersom hon i sin tur själv gjort märkliga saker så är det inte så konstigt. Du anklagar henne ju inte....
Trackback
