När skogstrollet försvann
Jag tröttnade till slut på att försöka hitta en frisör i Uddevalla! Man kommer till en gräns. När luggen kittlar näsan, försöker ta sig in i ögonen... På lunchen i torsdags nådde jag min gräns - gick för bi en salong i Trollhättan, stannade och gick in. Raka vägen fram till disken i den folktomma lokalen och frågade om de kunde klippa mig. "När vill du ha en tid?" frågade den gulliga tjejen. Mitt svar blev "helst förra veckan, men NU blir bra"! Hon log förstående och förde mig raskt men vänligt till en stol. Jag bollade lite med henne och vi kom tillsammans fram till hur vi tyckte det skulle se ut. Haha... Kortare helt enkelt!
Fem cm hår klipptes av, men det roliga var att nästan ingen tyckte det såg ut som jag hade kapat håret... De reagerade iofs på luggen, men inte resten. Nå, JAG är nöjd och glad. Och det är ju viktigast.
I går var det sju år sedan en av mina jobbarkompisar förlorade sin lilla pojke och mina tankar gick till henne och hennes familj. Hon skriver väldigt fint om lille killen, visar fina bilder på Facebook så man blir både tårögd och varm.
Kram på er och ta hand om varandra och inte minst - ta väl hand er själva!
