littlelibrarian

En del dagar händer det inte speciellt mycket, utan livet går sin gilla gång. En del dagar kan det vara för mycket helt enkelt. Andra dagar händer konstiga saker och idag var en sådan dag.

Allt var frid och fröjd tills jag åkte hem från jobbet. Gick glatt på bussen och möttes av en busskortläsare i ögonhöjd!! Vad gör man? Jo, man ställer sig lite lätt generad på tå och balanserar så man når upp till läsaren och går därefter och sätter sig på sin plats :-)

I Uddevalla bytte jag buss till den som skulle ta mig till Bobbys dagis. Sätena var hårda och bussen kall, men jag tänkte att snart är vi framme och det blåser ju inte iallafall! Och visst gick turen ut dit bra. Problemet med att åka den tiden som jag åkte idag, är att jag får vänta en halvtimma på bussen in till stan och det blir kallt just nu kan jag lova. Under vår, sommar och höst är det inga problem för då tar vi helt enkelt en promenad till en hållplats på bra avstånd, men nu på vintern blir det jobbigare. Vi försökte röra oss en del iallafall, men liten Bobby blev väldigt frusen ändå...





Slutligen kom bussen. Vid det laget kände jag knappt näsan längre och jag riktigt njöt av tanken att få hoppa på en varm buss. En stark gatlampa lyste ned på mig och den lille och reflexerna glittrade helt ok. Jag ler och tar ett steg fram och vad händer? JO! HAN KÖR FÖRBI MIG!!! Jag vinkar hojtar och hoppar och miraklet inträffar. Han backar. Det visade sig att det, till min stora lycka, fanns en kvinna med på bussen. Hon hade sett mig på långt håll i lampans sken och tvingade chauffören att stanna! Även han hade sett mig, men förklarade det hela med att han skulle minsann lära mig att "ha bättre reflexer"... Han hade inte TÄNKT stanna. Men man gör inte så mot mig ostraffat! En sur busschaufför får inte bete sig hur som helst, så jag skällde ut honom och gick och satte mig!



Ovan kan ni se hur jag tyckte han såg ut just då!!! Nedan kan ni se hur JAG kände mig!!



Vi åkte inåt stan och Bobby kröp ihop i min famn. Jag gosade med hans goa nytvättade päls och tänkte ilskna tankar om vad jag skulle säga till Västtrafik om den man (dessutom gammal kompis som inte ens sa hej!!!) som nu till synes obekymrat styrde kosan mot Uddevalla igen. Mina tankar avbröts när vi rullade in i Uddevalla, FÖRBI busshållplatsen (!!) och vidare... Jag var ensam passagerare kvar i fordonet och så hör jag en röst från förarsätet: "Jo, Elisabeth, jag menade inte att vara sur, jag kör dig hem nu för jag ska inte köra vidare mer nu..."

Ilskan rann av mig snabbt, kan jag säga :-) och jag klämde fram ett "tack så mycket"! Han log generat mot mig när jag gick av vid den hållplats som ligger närmast mitt hem och jag vinkade glatt tillbaka. Det är bara dumt att vara långsint.

Vilken dag... Haha.. Detta lär jag aldrig vara med om igen! ASG!