littlelibrarian

Han säger "Kör mig till .....", hon säger "Nej, vi kan inte. Vi har annat inbokat", han säger "Men för h.....e, du ställer ju aldrig upp!!!", hon säger "Men jag har gett dig pengar, ställt upp och följt med dig till olika ställen när du bett mig, pratat med dig, lugnat dig ...", han skriker "Men för h.....e!! Du ställer ju ALDRIG upp!! Du ska föreställa att du är en del av min familj..., men du säger ju ALLTID nej när jag behöver hjälp!!". Hans och hennes "konversation" fortsätter på samma sätt i åtskilliga minuter, han vrålande, hon med lugna ord, vilket antagliggen retar ännu mer för HON tappar inte kontrollen.

Bit för bit slits hennes hjärta i bitar - tillfälligt... det går att reparera... det mesta går att reparera... men det gör ont... och man glömmer inte... de hårda orden från det barn som numera tydligen ska benämnas som vuxen...

Borde kanske stoppa alltihop, stänga av telefonen, men, som sonen så väl vet OCH utnyttjar, så är hon rädd för vad som händer om man bryter av kontakt... VILL tro att det fortfarande går att ruska om och få ordning på tillvaron... Ibland är det ljusare... När det verkar som hennes son faktiskt VILL ta tag i sitt liv... Och de tillfällena är guld värda för mamman... en mamma som aldrig upphör att tro att saker går att lösa... en mamma som aldrig upphör att tro och hoppas... en mamma som älskar .... alltid älskar....

Ibland gör kärlek ont... Oftast är den underbar...