littlelibrarian

Vette katten om det är ngt för mig... Eller om jag kanske skulle låsas in...? Efter ett antal dagar då livet flöt på ganska lugnt och skönt, så kom den till slut... Dagen då jag skulle till sjukgymnastiken igen.

Jag bestämde mig redan på morgonen att hur ont det än gjorde, så skulle jag INTE sparka på sjukgymnasten!! Tror att det skulle kunna räknas som misshandel faktiskt... Visst han klämde och hade sig, jag höll mig i skinnet!! Och jag kan tillägga och han satte sig på behörigt avtånd från min fot!! Han konstaterade att det är en såpass rejäl inflammation därinne i foteländet, så det är bra att ta ultraljudsbehandling istället för träning denna gång. Viiisst, tänkte jag, DÅ kan jag inte göra så mycket mer än att ligga stilla. Aningslöst ligger jag på britsen medan den glade sjukgymnasten kladdar ut gel på min fot och kör igång apparaten. Vi pratar glatt och otvunget. Först får jag sitta upp, sedan ligga på sidan...  DÅ - när jag tror att allt är lugnt, så kläcker jag ur mig: "Och hur vill du ta mig nu?2 (!!!!!). Försöker sedan ordna till situationen genom att säga något annat, vilket blir "Jag menar... hur vill du ha mig!!" . Det blev ju myyycket bättre...

Han skruvar besvärat på sig... Tror inte han ser humorn i det hela... Och jag bestämmer mig för att inte försöka säga ngt mer angående detta. Visst fick jag en tid till, men han undrade om jag tyckte att jag behövde den...


NU ett par timmar efteråt, så garvar jag! Men ...