Vantar och skelett
Fick en kommentar på mitt förra inlägg om hur jag kunde vara positiv hela tiden :-) och om jag inte hade några skelett i garderoben. Kan säga att garderoben kollade jag förut och då fanns det inget där mer än kläder och koppel. Skämt åsido... Visst finns det stunder som jag är ledsen och orolig - precis som alla andra, MEN jag har aldrig varit med om att jag aldrig sett någon ljusning. Mitt liv har verkligen inte alltid varit en dans på rosor, men jag har alltid sett utvägar och lärt mig något nytt att ta med mig så jag nästa gång en liknande situation uppstår kan hantera det som hänt på ett bättre sätt - om ni förstår vad jag menar. Även när jag inte var lycklig efter t ex jobbigt uppbrott så fanns alltid hopp om bättre framtid - och DET fick jag!! Jag kunde vara lycklig i mitt "förra liv" och det livet gav mig mina barn som är högt älskade!! MEN i mitt nya liv med make, varg mm så känner jag en sån harmoni, lycka och jag är omgiven av kärlek.
Hmm... Kom att tänka på en sak. När jag fick (ja, fick och fick... värkte fram!!!) mitt första barn, så var en av mina första tankar: "ok, det här var tufft, men nästa gång går det lättare". ASG!! Säg DET till ett antal nyförlösta kvinnor som går omkring och muttrar "Aldrig mer AAALDRIG mer!!" HAhaha
Jag tänker också på vad många gånger jag gråtit mig igenom nätter, för att i gryningen se ljuset komma! För har man det jobbigt (i allafall är det så för mig) så känns det tyngst på natten. Allt blir lättare i dagsljus, men, om ni förstår vad jag menar, mycket kan bearbetas på natten. Äsch vet inte hur jag ska förklara :-)
Så visst kan det vara tufft MÅNGA gånger, men jag ger aldrig upp!! Varken om min familj, mina vänner eller mig själv! Och visst är jag glad och positiv!! Och tänker så förbli - för då mår jag bra! Och stöttar mina vänner gör jag gärna och vet att jag får samma av dem.
Så ni därute... Här kommer en bautakram från en glad, positiv kvinna WOHO!!
och tänk... just det är det som hjälpt mig...
lilla goa bästaste du...!!!
Det är det jag säger, Bibliotekarier är egentligen superhjältar och stora föredömmen. När jag blir stor vill jag bli som du.
Åtminstone så visar du på en inställning att sträva efter... tyvärr har jag av födsel och ohejdad vana en tendens att tänka lite tvärtom.
Vilket ju inte leder någonstans alls.. och dessutom blir man en ganska tråkig person att ha att göra med.
Så, tack från andra sidan huset för ett inspirerande inlägg så här en tisdagsmorgon!
Visst är det så - alla har någon gång känt sig nere, oälskad och trott att "jaha, skulle livet bli så här...?".
Så kommer det dagar, månader, år eller kanske bara mikrosekunder av enorm lycka. Ögonblick att ta vara på och verkligen njuta av! Det kan vara ett snällt leeende v en okänd person, en smekning av ryggen från den älskade, en kladdig teckning från barnen... Sådana stunder är värt att spara i "minneslådan" och plocka fram när det känns lite dystert.
Du verkar kunna den grejen - se positivt i det mesta och dela ut en massa glädje till alla runt omkring dig! :))
