littlelibrarian

Idag är det fem år sedan du dog. Fem år. Helt otroligt. Jag förstår fortfarande inte helt att du inte finns mer, M, även om vi inte hade så mycket kontakt dina sista år, så fanns du där och jag fanns för dig. Och inte vill jag förstå eller inse meningen med det som hände. Du blev inte mer än 38 år - hann aldrig med din 39de födelsedag, föll ihop inför dina barn och dog av hjärnblödningen du fått. Ofattbart.

Glömmer aldrig när min bror ringde och berättade vad som hänt. Pingstafton var det och vi väntade på ett par underbara vänner. Vi skulle grilla och ha kul. Och, M, du vet ju redan att vi hade e fin kväll ändå. Vi lämnade inte återbud, utan kände istället extra stort behov att umgås. Och fina vänner förstod varför det då och då under kvällens lopp rann tårar ned för en liten bibliotekaries kinder... Jag är fortfarande tacksam för den kvällen, FrkU!! Den betydde mycket. Distraktion när man inte kan göra något mer än att bara finnas kan vara såå skönt bland.

M, jag önskar att du fått se vilka fina söner du har - trots den svåra upplevelsen de hade, med återupplivningsförsök och chock, så har de vuxit upp. D har jag mycket kontakt med och jag är så glad för det. M ser jag ibland på Högskolan. Och fina tjejen, H,  som blivit vuxen... Det är en enormt go tjej. Målmedveten som sin fina mamma. Alla barnen hade behövt sin mamma i många år tiil, men tyvärr blir inte livet som man tänkt sig. Man får ta sin chans och forma livet själv... Och, goa M, nu när du sträckt ut din hand och tagit emot din pappa där i din himmel (för det kan inte finnas någon annan plats för dig att vara på) så känns det trots allt fint att veta att ni finns där tillsammans.

Ja, idag är jag inte lika munter som vanligt, men detta gör ont. Och fortsätter att göra ont - speciellt denna dag - år efter år efter år. Jag försöker tänka positivt, men man kanske måste tillåta sig en ledsen dag. Eller hur?

Så, ni alla därute... Ta hand om er!! Ta hand om livet!!! Kram